LIW OLAUSSON

Förlossningsberättelse

Att börja med måste jag kortfattat berätta om förlossningen med sonen. Den var mer traumatisk för mig än den här, den tog 28 timmar och jag hade ingen kontroll över den. Han fastnade vid en "kant" och vi hade inte mycket hjälp då det var fullt på förlossningen.
Bedövningen gjorde sitt men även lustgasen under så många timmar, jag hade ingen kraft i slutet och det blev lite kaosartat i slutet då han skulle ut snabbt och jag blev förlöst av läkare.


I december förra året hade jag misstänkt hjärnhinneinflammation och det togs ryggmärgsprov, pga min svankande rygg var det svårt att ta provet och blev stucken 7-8 ggr av två olika läkare, fick mycket huvudvärk efter det. Jag ville in i det sista slippa att bli stucken där igen, dvs jag ville inte ha
epiduralen den här gången. Jag ville dessutom ha mer kontroll över situationen och veta vad som händer, inte bara "följa med".

 

Söndag 12/10 15 dagar över tiden.

Idag skulle jag i normala fall haft en tid för igångsättning,men eftersom det var en söndag så hade vi fått tid dagen efter kl 11.00, måndagen alltså. Min syster var här och vi var ute och gick, jag kände av lite krampaktig känsla eller som om en nerv var i kläm i benen, men eftersom jag har haft så mycket besvär så reflekterade jag inte så mycket över det. När jag sedan vid 17.30 tiden stod och lagade mat så kände jag att det hände något, mycket riktigt, den berömda slemproppen gick ;-) Men eftersom jag har blivit undersökt så mycket sedan jag var inlagd veckan innan så var jag inte helt säker på om det var på gång eller inte. Efter middagen fick jag min första värk, ingen kraftig så vågade fortfarande inte tro på om det var dags.

Vi gick och la ministern för att sova och sedan satte det fart, heeelt oregelbundet men visst var det värkar.

13 minuter, 8 minuter, 5 minuter, 12 minuter.

Värkarna kom med olika kraft så jag drog mig för att ringa förlossningen.

Vi ringde hit svärmor vid 21, fall i fall så hon inte skulle behöva gå upp mitt i natten.

Vid 23-tiden så fick jag en blödning och ringde då förlossningen.
Fortfarande med oregelbundna värkar.

De sa att vi var välkomna men kunde stanna hemma lite ifall det skulle avta.
Vi åkte in ändå - på vägen tid satte värkarna fart med 5 minuters mellanrum men fortfarande hanterbara.

23:45 kom vi till förlossningen och blev kopplade till CTG som visade regebundna värkar och en undersökning visade att jag var öppen 6 cm. Woho!

 
 


Jag kunde fortfarande hantera värkarna utan någon hjälp men var tvungen att stå upp hela tiden. Efter 1,5 timme så gjordes en ny undersökning och nu var jag öppen 8 cm, nu var det dags att börja med lustgas tyckte jag då värkarna började bli mycket intensivare. Jag tänkte att ju längre jag väntar med att ta lustgas desto mindre kommer jag att vilja ha bedövningen sen, haha. Äntligen kunde jag lägga mig ner på sängen under värkarna. 

 
 

Den här natten var det bara jag och Marcus inne på förlossningen, inga andra patienter. Vi hade således
vår barnmorska och undersköterksa hos oss hela tiden, vilket verkligen är en lyx nu för tiden. Barnmorskan hjälpte mig jättemycket när värkarna blev allt jobbigare och uppdaterade mig bra om hur läget var.
Precis som med sonen så gick aldrig vattnet spontant utan de fick ta hinnorna.

02:55. Nu var jag fullt öppen, men hon låg för långt upp.

Åh nej!

Både jag och Marcus tänkte direkt på den förra förlossningen, och visst var det så.

Hon hade fastnat vid den där kanten, precis som sin bror.


Nu ångrar jag mig flera gånger och vill ha bedövning, men det är för sent. Vilket jag egentligen vet, men det känns så hopplöst och det känns som om jag ska genomgå en lika lång förlossning igen som med sonen.
Men barnmorskan ber mig ändra ställning att ställa mig upp mot sängen. Jag använder lustgasen och har fruktansvärt ont och stort tryck neråt hela tiden.
Jag känner verkligen allt, vilket jag inte gjorde sist. Jag jämför hela tiden och försöker verkligen att följa kroppens signaler, hur ont det än gör.
Mina ben och armar domnar och jag måste lägga mig ner igen efter ett tag. Jag trodde verkligen att nu är det kört, det kommer inte att bli den här fina förlossningen som jag ville ha.

04:15 Att stå upp hade gjort susen, jag övervann "kanten".

Får besked av barnmorskan att nu ska det krystas, vilket jag samtidigt känner i kroppen.
Vi vill ha ut henne, det är dags!

Jag får nu kraft och enligt Marcus så syns det på mig, jag får ett helt annat uttryck. Jag krystar under 25 minuter och när hon säger att nu är det sista värken, så känner jag huvud och axlar kommer ut, men det här "swooschet" ni vet, det kommer aldrig, när det sista halkar ut.
Hon sitter fast med axelpartiet i mig, och jag känner hur värken tar slut. Hon hade inte roterat det sista, och satt därför fast på ett väldigt jobbigt sätt, haha. Känner hur barnmorskan försöker lirka ut henne men jag tänkte att jag fixar verkligen inte att ha henne där i väntan på en till värk och krystar ut henne utan värk, om jag spricker får det vara värt det.
Jag var 100% säker på att jag gick sönder totalt där nere.


Inte en skråma.

04:39 Elise ser världen för första gången.

Tiden stannar. Jag får henne på mitt bröst, den finaste flickan i världen är vår,

och dem låter oss njuta av henne länge.

Ingen stress, ingen panik. Det var ju bara vi där.

 

 

Den här förlossningen var enligt mig helt underbar, jag är väldigt stolt över mig själv som fixade det utan bedövning och höll det jag "lovat" mig själv, att vara mer medveten och ha kontroll över min förlossning. Det hade aldrig gått utan Marcus såklart, men inte utan den fina barnmorskan och undersköterskan som lyssnade på mig och stöttade mig på det sättet jag behövde.

Elise vägde 4075 gram och var 52 cm lång, precis som mig.

 

 
 

 

BF + 14
 
 
Jag ska egentligen inte klaga, livmodern är väl riktigt mysig eller nått.. 
Men jag är ganska så less just nu, varje kväll undrar man om det ska starta inatt?
När man vaknar på natten eller morgonen blir man lika besviken varje gång. 
Känningarna som man haft förut är mycket starkare och fler än innan, men nu bryr man sig inte...
Man vänjer sig. I kommande vecka så kommer hon garanterat, men jag vill helst slippa att bli igångsatt.
Mamma och barn mår ju bäst av att det startar av sig själv.
Man ska inte googla men jag kan inte låta bli, läser att med igångsättning är vanligare att det slutar med sugklocka eller akut snitt. Inget av det är jag så sugen på. 
Hemma





Hej, ni som inte följer på Instagram ska väl också bli uppdaterade om statusen ;-)

Fick komma hem igår då febern har hållt  sig nere och att det med största sannolikhet är ett virus. Jag mår relativt bra nu förutom ledvärk och trötthet. Ledvärken är helt sjuk ibland, kan inte knäppa en knapp eller lyfta ett glas. Men för tillfället känns det riktigt bra. Hoppas att det inte kommer tillbaka igen. 

Viktigast är att bebisen mår bra och nu har det "vanliga" rörelsemönstret kommit tillbaka, vilket känns tryggt. 

Dock känns en förlossning riktigt långt borta just nu, men det borde inte ta mer än en vecka till.