Liw Olausson

Min förlossning

Fredagen den 20 juli, 8 dagar efter BF så hade vi nästan gett upp hoppet och tänkte att vi kommer få vänta på igångsättning. Vi ville få tiden att gå så vi åkte till Bauhaus och skulle kika på utemöbler, det blev ett köp men vi tänkte inte så långt att det skulle in i bilen också, visst vi har en SUV men så stora paket gick inte in. Vi fick ringa efter hans föräldrar som kom med större bil så vi fick hem grejerna, i väntan på dem så kände jag mig konstig och magen hade ändrat form. Hemma satt jag mest och tittade på när Marcus fixade ihop möblerna och sen gjorde vi middag, magen fick en ännu konstigare form och vi skrattade lite åt det, den stod liksom rakt upp. Vi gick och la oss och Marcus killade mig på ryggen som vanligt, men jag kunde inte ligga stilla, sammandragningar som jag haft länge gjorde lite ondare och var obehagligt, i samma stund som Marcus somnade kom den första värken, som jag förstod senare. Klockan var nu 1 på natten.
 
 
Jag gick ut i vardagsrummet och började klocka värkarna, dem kom med 10-12 minuters mellanrum och jag satt och googlade hela tiden på förlossningsberättelser och försökte förstå att det var på gång. Någon gång under natten går slemproppen och då fattar jag nog lite mer att det är på gång, jag är ganska lugn och låter Marcus sova för vem vet när han får göra det igen.
Vid halv sju på morgonen hade jag lyckats somna i en halvtimme och Marcus kommer då upp, berättar att jag har värkar och vi fortätter att klocka dem. Går ut med hunden och köper bullar, har värkar hela tiden så jag stannar utanför affären och känner att folk glor lite, aja.. under tiden fram till lunch börjar dem komma oftare, ca 6-7 minuter och vi ringer in och pratar med förlossningen, ber oss återkomma när det är 3-4 min och att vi ska passa på att äta lunch.
 
Lunch kommer i magen och vid 14-tiden tror jag så kommer vår hundvakt, hans föräldrar, under tiden dem är här så tar värkarna fart och appen som vi använde för att klocka med visar att det nu är 3-4 minuter emellan.
Ringer förlossningen och säger att vi nu kommer in. Vi tar med väskan ”fallifall” vi blir kvar… haha.
Värkarna gör mkt ondrare nu men helt klart hanterbart, måste stanna upp utanför sjukhuset och ta en värk, säger till Marcus att jag tycker att det är pinsamt för folk glor ju… haha. Inne i hissen så känner jag mig som elefanten i rummet, helt tyst och jag börjar flåsa för att ta en värk… alla glor. Hinner ut i hisshallen iallfall…. inne i väntrummet kommer en sköterska och hämtar oss, i samma stund kommer en värk, ”oj, vilken lång värk!” säger sköterskan…. ”vi får nog gå till hit bort” säger hon och visar oss in i ett förlossningsrum… rummet jag inte lämnar på över 1 dygn. 
 
 
Lördagen den 21 juli, 16:57 blir vi inskrivna, 75 pannor tung, öppen 5 centimeter och värkarbete igång och jag mår super!
 
Vi fattade först inte att vi skulle få stanna, lite i chock så går Marcus och hämtar väskan och köper lite mat. Får frågan om bedövning, ”neeej… jag ska inte ha någon epidural”, ”inte lustgas heller, 5 centimeter redan, bara halva kvar… fixar jag!” Haha… visst!
 
Tog nog ett par timmar sen tog jag lustgasen och kunde lägga mig ner, fram tills nu stod jag upp hela tiden. Nu försvinner jag lite i dimman och minns inte riktigt allt, enligt journalen så får jag etablerade värkar vid 20.00 och 20.30 tar dem hinnorna, dvs vattnet går.
Lustig känsla det där, när det forsar ut vatten. Fram till ungefär midnatt kämpar jag med lustgasen och jag öppnar mig till fulla 10 cm, men sen händer det inte mycket mer. Jag vill dö både 2 och 3 gånger av smärtan och överdoserar lustgasen, tar fast jag inte ens har en värk… ganska så trött på det med andra ord. Vi skulle ju föda barn innan midnatt?
 
Nu har jag ändrat mig, jag vill ha epidural! NU!!
Efter en lång stund, upplever jag det som iallafall, så kommer narkosläkaren, jag får ligga ner när han sätter bedövningen för att sitta stilla med värkar är inte det lättaste. Att sätta bedövningen med så mycket värkar tyckte inte hellar han var så kul…. ingen av oss var så glada skulle jag tro. Efter många stick så sitter den äntligen där och han säger…”så, nu blir det lätt att föda barn!” Han fick en blick av mig… sen gick han.
Jag fick verkligen hålla mig från att inte säga några väl valda ord till honom… men jag var glad att äntligen vara med i spelet igen. Kom ur dimman när bedövningen tog och fick nya krafter. Dock visste jag inte att det bara höll i ca 1 timme och sen behövde man påfyllning…. lite smått i panik när smärtan plötsligt kom tillbaka. 
 
Söndagen den 22 juli, dagen då vår son kommer till världen! 
Fullt öppen, men ingen bebis i sikte, han ligger för långt upp i kanalen…. jag skulle upp och gå, sitta på en boll, allt för att han skulle åka längre ner. Inget funkade. Frustrerande! Epiduralen fick fyllas på 3 ggr tror jag, det vara många som födde den här natten så personalen kom när dem hade tid så vi var mest själva inne i rummet. Allt är väldigt suddigt för mig dem här timmarna och minns inte allt, men dem ber mig att lägga mig i gynställning för dem ska ta ph-värde på bebisens huvud, dem kallar på läkare nummer två och det känns lite stressigt… vi förstår inte riktigt vad som händer. Men bebisen måste ut nu! Läkaren är på gång in i rummet men då helt plötsligt så säger barnmorksan att det behövs inte för nu ska det födas barn! Det kommer in annat folk, sammanlagt är det fem stycken förutom vi där inne och nu ska det krystas!!
 
Jag fattar inte att nu är det dags, ska vi få vårt barn nu? Är det verkligen på riktigt? Vår tur?!?!
Jag tar i för kung och fosterland, en sköterska trycker mitt huvud mot bröstet, en trycker på magen, en håller mitt ben, en tittar in på bebisen, och en står vid datorn. Den viktigtaste personen står vid mitt huvud och hejjar på! <3 Tar i så jag blir helt blå i ansiktet och detta kan jag inte minnas att det gör ont… hann inte ta så mkt lustgas heller. Alla jobbar som ett team känns det som och mellan krystvärkarna så orkar jag inte säga så mkt, bara sjukt törstig, tittar på saften och hoppas att någon fattar… Marcus fattar och ger mig saft med sugrör. Barnmorskan frågar om jag vill känna nu när huvudet har börjat komma fram, neeej fyy…. jag har också sagt till Marcus att han inte får titta där nere men nu var det heeelt okej för mig att visa haha.. jädra lustgas!
Han har hår, han har hår älskling!”…. ”Nu är det bara en värk kvar, sen kommer han” hör jag dem säga och vilken kraft jag fick. Efter nästa värk kom huvudet ut och min stora älskling får tårar, ”jag ser honom!
 
Min älskling hejjar på som aldrig förr och mitt i allt så kommer han ut, vår son kommer till världen, helt underbar, helt perfekt och bara vår! Jag är i fullkomlig chock, fattar inte riktigt att det är över, han är här…5:21 föddes Colin. 3780 gram 50 cm. 
 
Jag klarade det! Dock inte utan bedövning som jag hade tänkt, men det hade inte gått utan den känns det som. 
Kan jag göra det igen? Varje dag!
 
Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anonym

    Ja tack & lov glömmer man hur ont det gör.. man vet bara att det gör obeskrivligt ont, men hjärnan kan inte liksom minnas ändå. Det är man tacksam för 🙂 haha

  2. Anonym

    Detta läste jag nu av nån anledning.. Tror inte jag läste din blogg när du var gravid faktiskt.. känner inte igen det alls iaf.. Phu!! Usch ja det är mkt känslor, och oj oj oj vilken lång förlossning – som min första också.. typ 20h totalt.. Huvaligen!!! Men andra gick ju betydligt snabbare, men så står man ut längre hemma också beror ju mkt på det.

  3. Rebecca

    Åh vad roligt att läsa. Känns ganska lik min förlossning och det är verkligen kul att läsa. Sitter och läser igenom ditt arkiv med min nu tre månaders sovandes i vagnen bredvid, på min terass med ett glas saft, fantastisk sommareftermiddag, tack!

    1. Liw

      Visst kan man inte få nog av förlossningsberättelser? 🙂 Speciellt när man själv har det så färskt i minnet 😉

  4. Anonym

    Åå jag både ryser och gråter (dessa hormoner!!). Vilken underbar fin förlossningsberättelse och den lugnar mig lite. Kan inte fatta att jag ska göra detta inom ett par månader. Är LIVRÄDD för smärtan och för att jag inte ska klara det eller att nåt ska gå fel. Men antar att det är ganska så normala tankar inför vad som komma skall. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning 🙂

    1. Liw

      Haha, usch ja… hormoner, dem gör lite som dem vill med en ;-)När du väl är det så går det… även om man inte tror det, låt bli att tänka på det, du är skapt för detta ju! 😉 /Kaxig 10 månader efter… haha

  5. Renata

    Vilken fin blogg och vilken fantastisk berättelse 🙂 jag trodde att man skulle börja krysta när man hade öppnat sig alla cm men liksom du fick jag vänta i timmar för att bebisen skulle sjunka – varför är det ingen som berättar det för en? Aja, fantastiskt iallafall 🙂
    Kram och grattis till sötnosen

  6. sara

    Åh vilken härlig historia, här sitter jag med tårar i ögonen fast jag egentligen inte känner dig alls. Och lite lugnande för mig som ska föda om några månader att du kan tänka dig att göra det igen 🙂

  7. Anonym

    Härlig läsning, eller ja…du fattar vad jag menar 😉
    Minns tilbaka till den 22 april nu när det var min tur att svettas och våndas. Hua. Men visst är det underbart när man får se det lilla livet som bott såååå länge i magen. Magiskt!

  8. Farmor

    Så vackert beskrivet …:) jag läser högt i bilen
    och blir så tagen och rörd att tårarna börjar falla.
    Tittar upp på farfarsven och ser två våta kinder. Så
    brister vi ut i skratt för det är ju faktiskt lyckotårar…<3