Liw Olausson

Jag vill bara berätta…

 

Hej vänner.  Mina osynliga vänner, jag har velat fram och tillbaka om och när jag ska berätta. Men nu gör jag det. Det svåra var inte att skriva texten, det svåra var att sätta en rubrik på inlägget. Jag vill inte att det ska vara en “click-bait”, jag vill bara berätta.

28 juli 2018

Den 16 juli 2018 så öppnade marken under mina fötter sig. Allt svartnade för mig och jag såg hur hela livet tog slut, på några sekunder. Av ett enda telefonsamtal.

Jag hade precis lurat döden för 6 dagar sedan i en traumatisk förlossning, vi fick komma hem fredagen den 13:e och dagarna under helgen tampades jag med “Baby blues” för första gången i mitt liv. Måndag morgon kände jag mig bättre och väntade ivrigt på att BVC skulle ringa och boka in hembesök, jag vill gärna veta Aarons vikt. Telefonen ringde vid 9-tiden men rösten i luren sa något helt annat än vad jag väntade mig, hudkliniken, kirurgen… ord som inte hör ihop med BVC. Hon ville boka in en tid idag för provsvaren hade kommit, men jag svarade att jag som fött barn för sex dagar sedan inte kan komma ner, han får ta det över telefon. Men nej, jag måste komma till kliniken. Idag.

Vi lägger på och jag kan inte andas, hela min familj sitter runt mig och jag vet inte hur jag ska reagera. Mina tre barn och min man, vår nya fina stora familj. Inte kan jag lämna dem nu? Jag förstår ju att jag inte ska få ett bra besked när jag väl kommer dit. Jag börjar googla. Jättedumt. Det här handlar alltså om hudförändringen jag tog bort på mitt smalben ett par veckor innan förlossningen. Jag har tagit bort många men aldrig fått ett telefonsamtal likt detta. Jag känner hur ångesten kryper på, jag mår illa och kan knappt andas.

Marcus, jag och Aaron åker ner till kliniken. Jag har en klump i halsen och kan knappt prata. Vi får komma in. Det känns som om jag ska få min dödsdom.

Jag har cancer.   Jag. Har. Cancer.

Det tog många dagar innan jag kunde säga dem orden utan att tappa det. Fortfarande svårt. Hudcancer, malignt melanom. Den farligaste sorten av alla. Precis som min pappa. Jag har svårt att acceptera det. De första dagarna grät jag mycket, det gör jag fortfarande. Jag frågade kirurgen om jag kommer att dö. Inte av detta svarar han. Han säger att det inte finns metastaser och att jag var duktig som kom så tidigt. Men hur kan kan garantera det, min hjärna fungerar inte som den ska. Jag tänker det mest katastrofala. Att jag ska dö. Det gjorde ju min pappa. Jag är i chock.

Min hjärna klarar inte av allt dem första dagarna, cellförändringar, misstanke om struma, den jobbiga förlossningen, precis blivit mamma igen och nu detta. Hur mycket ska jag behöva ta? Vad kommer näst? Aaron, ja hela min familj såklart, har varit min räddning den här tiden. Främst Aaron, jag har gett mig fan på att amma, så länge jag kan och inget medicinskt stoppar mig. Då är han beroende av att jag och min kropp fungerar. Han måste ju ha sin mat. Det här ska inte få förstöra mitt band till mitt barn den här första tiden, den här tiden som skulle vara alldeles underbar och mysig. En sommar med massa ledighet tillsammans, som nu istället är full av olika läkarbesök. Det är en sorg för mig. Vi försöker leva som vanligt, det blir bättre varje dag men så fort jag är ensam så tänker jag på detta. Jag blir psykiskt trött av att träffa för många människor, speciellt när jag ska berätta det här. Men det blir bättre varje dag.

När jag skriver detta är det den 28 juli, ca 1,5 vecka har jag vetat om det här. Om 2 dagar ska jag på möte med en läkare på Bröstenheten. Där ska jag undersökas vidare, titta på om cancercellerna har spridit sig till lymfkörtlarna och ta bort ännu mer på benet, för säkerhets skull. Men min hjärna tänker tvärtom, att dem kommer att hitta fler cancerceller, att den jävla tumören var alldeles för snabb och att det har spridit sig. Min rädsla för att det har spridit sig är jättestor, jag vågar inte ens hoppas på att bli friskförklarad för jag klarar inte av att få ännu ett nederlag just nu. Jag försöker att ta en dag i taget. Kanske stänger jag av mig lite, men det är det som funkar just nu. Jag går faktiskt i samtalsterapi också, och där fick jag rådet att skriva ner det här. Troligtvis kommer jag att publicera det efter besöket på lasarettet men inte idag.

30 Juli 2018

Idag var vi på bröstenheten. Jag var alldeles skakig innan besöket och klumpen i halsen bara växte. Allt jag tryckt undan de senaste dagarna för att kunna fungera bubblade upp precis innan läkaren kom in. Jag fick egentligen inte reda på mycket mer än jag redan visste. Det vi ska göra är “hängslen och livrem” som dem kallar det. Ytterligare 2 centimeter runt tumören, eller där tumören satt ska tas bort. Förhoppningsvis slipper man att ta hud från låret men om det behövs så ska det också göras. Man ska även ta bort de närmaste lymfkörtlarna och skicka dessa på analys, hela operationen görs under narkos och ska göras om ca 3 veckor. 2 veckor efter det får vi provsvaren. Mitt nästa mål att fokusera på ligger alltså 5 veckor bort. Alla jag möter verka veta om att jag har mycket just nu, vilket känns skönt att slippa ösa det över dem och förklara mig. Jag vågar fortfarande inte hoppas på goda besked, det finns inte i min värld just nu. Jag väntar bara på nästa katastrof, jag tror att det är mitt sätt att stålsätta mig för vad som kan visa sig.

Kanske nämner jag inte mer om detta, eller så blir det fler inlägg om det. Jag vet inte. Men det känns befriande att skriva det, så slipper jag låtsas som om allt är lyckliga gatan hela tiden och om jag springer på någon av er. Nu vet ni. Tiden som skulle vara en mysig sommar med bebis blev något helt annat, jag kommer aldrig förstå varför men det är bara att acceptera och göra det bästa av det.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Sofie

    😰 Älskade vän!
    Jag läser nästan aldrig bloggar, så jag vet inte vad som förde mig hit just idag. Men jag tror att man får hjälp på vägen med sådant. Det var viktigt att jag skulle hamna just här, just nu.
    Jag är så förtvivlat ledsen för din skull! Men vet du… Jag tror helhjärtat på goda resultat! Du fixar det här! En stund i taget… en dag i taget… Det kommer att bli bra! Detta är bara en orättvis käftsmäll och ett brutalt sätt att påminna oss alla om vikten att ta emot varje sekund av livet med vördnad, ty det är bräckligare än man tror.
    Var stark när du kan… bräcklig när du behöver…
    Jag sänder dig alla mina kramar i en massiv omfamning av gammal vänskap och värme!
    Allt blir bra vännen… allt blir bra! 🙏🏻♥️

  2. Linda

    Massa kärlek och strykekramar <3 Du klarar detta, det har upptäckts tidigt vilket är bra iaf <3 Fokusera på kärlek & familjen, resten blir som det blir. Hoppas på goda besked på provresultaten <3 <3 <3

  3. Göteborgsmamman

    Du klarar det här,ä – du är ju så jäkla grym! Nog fasen ska du ta dig igenom det här och komma starkare ut på andra sidan. Nog fasen ska du få tänka på din familj istället för att lägga tankar på annat. Nog fasen ska du slippa det här om ett par veckor.
    Du är stark. Så fruktansvärt stark. Och det vet vi alla ♥️
    Jag finns här. Alltid. Alltid. Alltid. Nu kickar vi skiten i ansiktet! 💋

  4. Madeleine

    Hej Liw! Har följt dig sedan Colin var liten men brukar aldrig kommentera bloggar. Kunde inte tro det när jag läste detta, blev så ledsen. Tänker på dig och tror och hoppas att du kommer att bli frisk! Skönt att du verkar ha en väldigt fin och stöttande familj omkring dig, ta hand om er <3

  5. -Jenny-

    Usch, sitter här och gråter på jobbet. Vilket tungt besked, jag HATAR cancer. Jag håller tummarna för att du får bra besked framöver och att den inte spridit sig. Du verkar ändå ha fångats upp och får mycket hjälp. Detta ska bli bra ❤️❤️❤️

  6. Kajsa

    Blev verkligen tagen av det du skriver, vilken orättvisa det finns i denna värld. Men du kommer ta dig igenom detta! Har följt dig sen du var gravid med Colin, alltså i 6 år! Egentligen har vi inget speciellt gemensamt, jag är yngre och har inga barn eller så. Men har alltid tyckt att du bloggar på ett härligt och genuint sätt så därför har jag fortsatt att klicka in här varje dag. Och jag hoppas att jag får följa med ett bra tag till! Styrkekramar till dig och din familj!

  7. Helena

    Kan inte föreställa mig vad du och din familj får igenom just nu 💔
    Mina varmaste kramar och tankar går till er ❤️

  8. Sofia

    Finner inga ord. Som nybliven trebarnsmamma med barn i samma åldrar som dina kan jag förstå alla tankar som snurrar i ditt huvud. Det kommer att gå bra, Njut av här och nu och er fantastiska lilla bebis. Kram💗

  9. Vickan

    Usch, tårarna bara rinner!! Jag hoppas så att det inte har spridit sig ❤️ Du är ung, du ska inte få sånt här skit! Usch! Vi fick samma besked i vår familj 2dagar innan julafton 2014, jag googlade också en massa
    och såg att det var den allvarligaste formen. Efter ca 6veckor fick vi veta att det inte hade spridit sig. Försök att tänka possitivt tills du fått svaren även om det kanske är
    svårt. ❤️

  10. Johanna P

    Åh, så jobbigt för dig och familjen. Du är stark som berättar ♡ Kämpa på, du verkar ha fått bra hjälp och fortsätt ta stöd av alla du kan. Låter klokt att fokusera på barnen och även dig själv. Vet inte riktigt mer vad jag ska skriva men massa styrkekramar till dig.

  11. Johanna

    Åh, så jobbigt för dig och familjen. Du är stark som berättar ♡ Kämpa på, du verkar ha fått bra hjälp och fortsätt ta stöd av alla du kan. Låter klokt att fokusera på barnen och även dig själv. Vet inte riktigt mer vad jag ska skriva men massa styrkekramar till dig.

  12. Helena

    Jag säger som fler här; kommenterar nästan aldrig bloggar. Men nu känns det rätt. Jag måste först säga att jag är grymt imponerad Av ditt mod att dela med dig. Kan inte föreställa mig hur det känns men hoppas så mycket att behandlingen blir så smärtfri som det går. Sen vill jag säga att du har En jätte fin och inspirerade blogg som är en av mina absoluta favoriter. Låt den få användas som terapi när det behövs och ignorera den när du inte orkar. Hoppas på snabb bättring.

  13. Nathalie Magnusson

    Jag som inte kommenterar bloggar… here it goes! När vår son va 7 månader fick jag negativt cellprov som efter undersökningar i narkos, fler cellprov och biopsi blev livmoderhalscancer. Vi hade kämpat i fyra år med barn och när vi precis fått ett kommer detta. En riktig jävla käftsmäll. Jag opererades snabbt med fertilitetsbevarande ingrepp och går på jämna kontroller för att följa upp. So far so good och jag håller tummarna. (Och alla andra jävla kroppadelar) Just nu väntar jag på senaste provsvaren och pendlar mellan att inte tänka på det alls för att sen grubbla ihjäl mig. Mest vill jag säga att du inte är ensam och skicka massa pepp för dom dagar som känns skitröv! Heja dig och heja små barn som tar så mycket tid man kunde gått och nojat på <3 lycka till och jag håller tummarna!

    1. Maria o

      Heej.
      Har följt dig ganska kort tid men hittade dig eftersom du fick en son samtidigt som mig (min kom 10 juli). Vill skicka massa styrka o kärlek! Detta inlägg grep tag i mig! Jag har kolla leverfläckar o varje gång är det små förändringar i dem men inte mer än så. Trots den mildra graden har ju hemska spöken o tankar dykt upp innan provsvar…

      Återigen, skickar mina tankar till dig o din familj.

      Du har upptäckt detta , Sverige är fantastisk på läkarvård…det är riktigt jävla bra ingredienser för att detta självklart 100% kommer gå bra √√√ (försök till ett hjärta)

  14. Andréa

    Jag är så ledsen för din och din familjs skull i och led beskedet. Jag tycker du verkar vara en oerhört stark person och jag hoppas innerligt att allt kommer gå bra <3 Dagens sjukvård har kommit långt och heja dig som uppsökte hjälp i ett tidigt skede. Stor kram

  15. Farmor

    Älskade, fina, svärdotter.. du är stark som få.. en underbar hustru till min son och en underbar mamma till era fina tre små. Vi finns för dig, när du än behöver. Står vid din sida igenom detta. Det bara ska bli bra❤️❤️❤️

  16. Anna

    Fina Liw ❤ Du är stark som berättar här. All styrka till dig och din familj. Min man hade en tumör för fem år sedan, så jag kan tänka mig ungefär vad ni går igenom nu. Kramar i massor ❤ /tomteboanna

  17. Kicki

    Hej Liv! Här har du en till som ofta läser din blogg men inte kommenterar. Har barn som är 6 år och 4 år och vi väntar våran trea i slutet på september. Vi bor dessutom i Skåne. Så din blogg känns helt rätt och jag har läst den länge. Vilken hemskt jobbig start du fått på en tid som man bara hoppas ska bestå av mys. Så starkt av dig att dela med dig på bloggen. Jag hoppas att du blir friskförklarad och får tid att landa med familjen där efter. Skickar styrka och energi så gott det går på detta sätt.

  18. Ulrika

    Åh, NEJ! Har också läst din blogg i flera år, men brukar aldrig kommentera. Nu vill jag bara skicka allt mod, styrka och tröst som finns till dig och din familj. Jag förlorade min mormor och min mamma i tjocktarmscancer, och är så klart livrädd för att själv drabbas. Den rädslan går nästan inte att prata om. Jag är så ledsen att det blivit verklighet för dig, men jag tror och hoppas att du kan kämpa dig igenom detta, för att komma ut stark och frisk på andra sidan. Tusen kramar

  19. Frida

    Fina Liw! Mina tårar rinner när jag läser det du skriver.. jävla skit sjukdom! Kan inte ens föreställa mig vad du och familjen går igenom nu. Våra tankar är med er och jag hoppas innerligt att du blir kvitt skiten för gott så småningom! Styrkekramar! ❤️

  20. Anna Andersson

    Åh, Liw. Jag vet inte vad jag ska skriva! Blir bara så himla himla ledsen för din skull! För er skull! Det var ju inte såhär det skulle bli!!! 🙁
    Förstår att det är svårt att tänka positivt och att du förbereder dig för det värsta, men jag hoppas på det bästa! Håller tummarna för att allting kommer att gå bra och att du blir friskförklarad och kan bebisgosa och njuta av din fina familj! <3
    Stor kram

  21. Frida

    Åh fina Liw <3. Har läst din blogg i flera år, Du verkar vara en helt fantastisk mamma, fru, vän etc. Jag håller alla mina tummar för dig 🙏. All styrka och kärlek till dig och din familj 💓.

  22. Desire

    Alltså detta är fruktansvärt! Vilken sorg jag känner för hela er familj. Jag är så ledsen att ni blir ifråntagna just den här första underbara tiden med lillebror: livet är ju liksom tillräckligt omtumlande ändå. Jag har följt din blogg i många år och tycker om den mycket, ni verkar vara en fin familj och du verkar ha ett skönt och sunt “go” i dig som jag ofta blir inspirerad av. Jag önskar inte någon att hamna i en sådan här situation, men jag är glad att du har tre fina barn nära dig och din make, det är därifrån du får hitta både lugnet, kärleken och din energi 🖤

  23. My

    Jag sitter här med tårar i ögonen och vet inte vad jag ska säga mer än fuckcancer!!! Vill skicka mina varmaste tankar till dig och din familj i denna mardröm som ni befinner er just nu. Kram

  24. Sabina

    Liw, vi känner inte varandra. Men jag har läst din blogg till och från i flera år. Mina barn är lika gamla som dina. Förutom att vi inte har fått någon Aaron. Han ser alldeles ljuvlig ut förresten ❤️ Jag gillar din blogg för att du skriver om dina barn, livet kring det och så gillar jag din stil. Vet inte riktigt vad jag vill med den här kommentaren egentligen. Mer än att säga att jag tänker på dig. Och din familj. Skicka massa styrka och varma kramar. Min Liv (döptes faktiskt inte efter dig även fast man kan tro det 😊) fick leukemi när hon var 1 år. Vår värld rasade. Hela vår vardag vändes upp och ned. Det var en extremt tuff tid för oss alla. Men idag mår hon bra. Det har nu snart gått 3 år sedan den där hösten 2015.
    Jag tror och hoppas så att det kommer att gå bra för dig.
    Skickar varma stora kramar till dig!

  25. Erika

    Men älskade Liw! Alla mina tankar till dig! Du får jättegärna höra av dig om du vill prata med nån bekant men som ändå inte är supernära. Jag finns här för dig och tänker på dig! ❤️

  26. Tina

    Jag förstår dig! Jag fick mitt bröstcancerbesked i januari förra året och barnen var då 5, 2 och 2 år gamla. Jag fick en bit bortopererat och några körtlar. Som tur var var det ingen spridning, men de tyckte att proverna att den var aggressiv och det i samband med att jag är ung så valde de att även ge mig cellgifter och strålning, så det var vad vi fick ägna oss åt hela sommaren. Det jag vill säga är att om du har frågor eller bara vill prata av dig så får du gärna höra av dig! Min inställning genom det hela var att jag kan inte lämna min familj och att det inte kommer att gå bra var aldrig ett alternativ. Skickar massa internet kärlek!!!!!!!!

  27. Marie

    Detta fixar du, detta fixar ni! Vården är fantastisk och du har tidigt fått hjälp och detta klarar du!

    En mardröm för de flesta, du drabbades av någon outgrundlig anledning men detta fixar du, för du måste och du kan ❤️

    /bloggläsare i många år

  28. Sandra

    Åh Liw mitt hjärta brister. Att du/ni ska behöva gå igenom detta nu när ni ska ha er lyckligaste tid i livet. Håller alla mina tummar och tår på bra besked om 5 veckor. Tänker på er! ❤️

  29. Malin

    Fy fan! Förlåt men måste bara få skriva så. Vilken fruktansvärt tråkig och jobbig grej att behöva kämpa igenom när man bara vill ha sin lyckligaste tid och vara i sin bubbla. Förstår att det är nästintill omöjligt att släppa tAnkarna kring även om man inte kan göra något akut för stunden. Skriv hur mycket du vill. Vad som helst som kan underlätta de jobbiga stunderna 💛 håller alla tummar om att allt redan är borta och att bälte och hängslen verkligen bara blir ytterligare säkerhet!

stats